Födelseland: USA
Födelseår: 1911
Död år: 2008
Födelseland: USA
Födelseår: 1911
Död år: 2008
John Archibald Wheeler är utan tvekan en av århundradets största fysiker som kanske mer än någon annan har levt för relativitetsteori och kvantmekanik och att kombinera dessa. Samtidigt hade han stort intresse och förmåga som få för både väldigt grundläggande och tillämpade problem.
John föddes den nionde juli år 1911 i Jacksonville, Florida, USA, som det äldsta barnet av fyra till två bibliotekarier. Föräldrarna hade mötts när de jobbade i Washington DC. Fadern Joseph var mycket ambitiös och familjen flyttade därför runt i USA i takt med att hans karriär utvecklades. Moderns flicknamn var Mabel Archibald och John skulle komma att ta med moderns efternamn för att göra hans annars väldigt vanliga namn mer unikt. Strax före Johns födsel blev fadern rekommenderad jobbet som chefsbibliotekarie i Jacksonville. Av någon anledning trivdes dock inte fadern och familjen flyttade vidare till Los Angeles året efter där de inte heller blev kvar särskilt länge. Faderns organisatoriska förmåga och drivande sätt uppskattades av vissa och ogillades av andra. Bl a så var han delaktig vid världsutställningen i San Francisco år 1915 som ansvarig för bibliotekdelen och uppskattades så mycket att han fick samma jobb vid världsutställningen i Philadelphia år 1926. Familjen skulle dock till slut etablera sig i Baltimore, Maryland.
Familjen var starkt präglad av utbildning. Johns lillebror Joe blev doktor i historia, systern Mary blev bibliotekarie och brodern Rob geolog. Farfadern introducerade honom till matematiken vid sju års ålder och han fastnade genast för ämnet som blev en naturlig del av hans intellektuella liv. Föräldrarnas jobb gjorde att han kom i kontakt med mycket litteratur och han gillade tekniska böcker, egentligen avsedda för vuxna, som han tidigt slukade och vars innehåll han ofta omsatte till praktik genom experiment. John gillade även smällare som nästan ledde till bestående men vid ett tillfälle. Detta avsträckte dock inte honom från fortsatta experiment.
Omgivningen förstod så småningom att John hade en begåvning utöver det vanliga. Redan vid sexton års ålder började han vid John Hopkins universitetet för att studera till ingenjör. Han började dock snart få upp ögonen för fysiken genom "Zeitschrift für Physik" som fanns i biblioteket och när John fick berättat för sig om kvantmekanikens oerhörda framgångar insåg han att fysiken var hans kall och att allt annat var sekundärt med följden att han bytte inriktning på sina studier. Han lärde sig fysik i nära samarbete med professorerna på universitetet och valde Karl Herzfeld (1892-1978) som handledare för sin doktorsavhandling, någon magisterexamen fanns inte med i utbildningen. År 1933, vid den ringa åldern av 22 år, doktorerade Wheeler med en avhandling om absorptionen och spridningen av ljus av heliumatomen vilket kom att påbörja hans första era inom fysiken som gick ut på att försöka beskriva allt inom fysiken som partiklar.
John bestämde sig för att hans fortsatta bana inom fysiken skulle ske inom den grundläggande atomfysiken, som vid denna tidpunkt skördade några av sina största frukter, och att först pröva sina vingar i USA. Detta ledde till att de postdoktorala studierna påbörjades under Gregory Breit (1899-1981) vid New York University (i stället för Robert Oppenheimer (1904-1967) som nästan alla valde, eftersom Wheeler tyckte att Oppenheimer saknade vördnad för fysiken och sina kollegor). Nästa önskan blev att studera under ett år med Niels Bohr (1885-1962) i Köpenhamn. På ansökningsblanketten skrev han att skälet var att Bohr "är den bäste att under vars handledning studera atomkärnan samt att han är en man med stor kapacitet och fantasi som stimulerar och är ett steg före alla andra".
Sommaren år 1935, bara ett par dagar efter återkomsten från Europa, gifte han sig med Janette Hegner. Mitt under depressionen var det svårt att få jobb men han fick ett erbjudande som assisterande professor vid North Carolina University, Chapel Hill, vilket han accepterade. Han var nu en forskare med få förpliktelser förutom undervisningen, stort självförtroende och en stor matematisk arsenal. Hans koncentrerade sig nu på krafterna i atomkärnorna som var möjliga att utforska genom en kombination av teori och experiment. Två års forskande om bl a resonanserande gruppstruktur samlades år 1937 i två långa artiklar (att skriva utförligt och pedagogiskt skulle bli hans adelsmärke) som publicerades i "Physical Review". I den andra artikeln, om vågfunktioner utanför kärnan, introducerade han S-matrisen (från scattering som betyder spridning) för första gången inom fysiken. S-matrisen skulle snart användas av Werner Heisenberg (1901-1976) för framtagandet av kvantmekanikens matrisversion och senare bli ett viktigt verktyg för framtagandet av komponenter och system för bl a mobiltelefonin med mikrovågstekniken. Han publicerade även en artikel ihop med Edward Teller (1908-2003) år 1938 som beskrev hur symmetri tvingade excitationsenergin att bli högre än tidigare förväntat och hur rotationsenergin beror på kärnans massa.
Efter tre år i Chapel Hill fick han erbjudande om en tjänst som assisterande professor vid Princeton University år 1938 och fick Fine Hall Room 214 bl a vägg i vägg med ungraren Eugene Wigner (1902-1995). Här hamnade han inom fysikens i hetluft och blev granne med en rad stora vetenskapsmän som t ex Hermann Weyl (1885-1955). År 1939 erbjöd Niels Bohr Wheeler att samarbeta med honom för att ta fram teorin om fission eftersom John hade stor erfarenhet av atomfysik och samarbetat tidigare med Bohr i Köpenhamn. Den resulterande artikeln, som John ovanligt nog fick publicera utan granskning av Bohr, publicerades i septembernumret av "Physical Review" år 1939 och har blivit ett svåröverkomligt samlarobjekt eftersom även Snyder-Oppenheimer artikeln om gravitationell kollaps publicerades i det numret.
Han kände nu att atomkärnestudierna inte skulle leda till ny grundläggande förståelse om naturen och gick därför tillbaka till att studera elektronen, fotonen och mesonen som hade betydelse inom kosmisk strålning. John upptäckte år 1940 när han studerade verkan på avstånd att antipartiklar kan tolkas som partiklar som går bakåt i tiden, en idé som Richard Feynman (1918-1988) senare inkluderade i sina feynmandiagram. Denna idé skapar debatt än i dag inom filsofiska kretsar som tänker vad tid är och hur den går framåt. Wheeler hade under denna tid Richard Feynman som han handledde under tre års tid och som disputerade år 1942 med artikeln "The Principle of least Action in Quantum Dynamics".
Wheelers expertis inom kärnfysik ledde till att han blev delaktig i Manhattanprojektet år 1942. Först vid Metallurgy Lab vid University of Chicago under Arthur Compton (1892-1962) och snart därpå University of Columbia och Du Pont i Wilmington, Delaware, för utvecklandet av en plutoniumfabrik som kom att användas till Trinity och Fat Man (användes i New Mexico respektive Nagasaki) och vars reaktor byggdes i Hanford, Washington. P g a hans samarbetsförmåga att arbeta med ingenjörer och erfarenhet av att konstruera kylningsanläggningar så blev han huvudansvarig för framställandet av plutoniumet.
Något som har grämt John under resten av livet är att atombomben inte togs fram tidigare än den gjorde. Hade den varit framme ett år tidigare hade den sparat ungefär fyra miljoner liv och hans yngre broder Joe som dog i strider norr om Florens, Italien, i oktober år 1944. Detta var skälet till att Wheeler under återstoden av sitt liv var så positiv till att i perioder arbeta med militären. Ett av skälen till att atombombsprojektet inte startade tidigare än det gjorde var att affärsmannen Alexander Sachs inte lämnade över brevet som bl a Leo Szilard (1898-1964) hade skrivit och Albert Einstein (1879-1955) undertecknat till president Roosevelt förrän efter ett halvt år och det skulle dröja ytterligare två innan Manhattanprojektet påbörjades.
År 1945, medan han var kvar i Hanford, skrev han artikeln "Polyelectrons" som stakade ut vägen för utforskandet av det enklaste ickeneukleära systemet, nämligen positronium med en proton och en neutron.
År 1949 till 50 tog han ett sabbatsår från tjänsten i Princeton och han tillbringade året i Paris. Han var gästprofessor vid École Polytechnique och gjorde regelbundna resor till Köpenhamn och Niels Bohr. Han vill dock inte åter helt och hållet låta sig uppslukas av det vetenskapliga klimat som rådde vid Institutet för teoretisk fysik utan ville ha gott om tid över till egna tankar. Efter ett besök i Köpenhamn på väg tillbaka till Paris kom han (påverkad av i Köpenhamn redan etablerade tankar?) på att kärnpartiklar kan deformeras kraftigt när nukleonerna i dem söker tillståndet med lägst energi. Han berättade om sin upptäckt för Niels Bohr men väntade med att publicerade den till en större artikel. År 1951 publicerade James Rainwater (1917-1986) en artikel om ämnet och fick senare 1975 års Nobelpris i fysik tillsammans med Aage Bohr (1922- ) och Ben Mottelson (1926- ) för upptäckten och utforskandet av den. Han lärde sig av denna händelse vikten av att alltid publicera resultat snart och inte vänta för att samla dem till vittomspännande artiklar av den typ som han egentligen gillar att skriva.
Han värvade David Bohm (1917-1962) från Berkeley till Princeton p g a hans kunskaper om kvantmekanikens grunder. Det visade sig dock för Wheeler att det handlade mer om intuition än om bevisbara fakta vilket delvis ledde till att John inte försvarade Bohm under den häxjakt som han utsattes för år 1951 även om han hade kunnat göra det.
Efter kriget fortsatte John med verkan på avstånd och inte minst kosmisk strålning där han upprättade och ledde ett laboratorium i Princeton. Tillsammans med brasilianaren Jayme Tionmo (1920-2011) kom han fram till att myonen kan ses som en tung elektron bl a eftersom de har samma kvantspinn. År 1953 publicerade han artikeln "Mu Meson as nuclear probe particle" om att mesoner kan användas för att utforska nukleära partiklars egenskaper som laddningsfördelning och kompressabilitet.
Wheeler var en av de huvudansvariga för vätebombsprojektet i början av Kalla kriget då nästan ingen av de övriga tunga vetenskapsmännen ville jobba med vapenforskning förutom Edward Teller. Han gjorde det för "sig pliktkänsla mot landet", mot sin döde bror och för att Bohr inte trodde att Europa skulle vara fritt från sovjetiskt styre om det inte vore för atombomben. Han mötte vid projektets början år 1950 för första (och sista?) gången motstånd från sina forskarkollegor och John kände sig mycket stött. Till skillnad från Teller så lyckades han dock behålla de flesta som vänner, mycket p g a hans vänliga sätt och hans närsynthet som gjorde att han log mot alla som han mötte för säkerhets skull. I Los Alamos bodde han i samma hus på Bathtub Row som Oppenheimer hade gjort under Manhattanprojektets dagar. Projektet utökades i Princeton under namnet projekt Matterhorn med två olika underavdelningar. Den ena, Matterhorn B (bomb), där man genom beräkningar och simuleringar av bl a Ulam-Teller principen på bland de första datorerna som byggdes och den andra, Matterhorn S (Stellarator), som skulle tämja fusionskraften för fredliga ändamål. I Princeton beräknade man hur det termonukleära bränslet skulle tändas av atombombsutlösaren och hur expansionen skulle ske.
Genom kollegan Martin Schwarzschild (1912-1997) blev han i början av 1950-talet intresserad av stjärnornas atmosfärer. Wheeler hade i sin doktorsavhandling studerat hur helium absorberar strålning och ville med sin kunskap om atomer med två elektroner som grund förklara hur väte joniserat med en extra elektron kan dämpa utstrålningen av energi hos svala stjärnor. P g a otillräcklig datorkraft för simuleringarna blev arbetet inte klart men Wheelers intresse för stjärnor var fött.
Under slutfasen av Matterhornprojektet så började John år 1952 att undervisa i en kurs i relativitetsteori vilket ledde till att han fördjupade sig inom teorin för gravitationen och den blev en livslång kärlek. Gravitationen påbörjade hans andra period inom fysiken där han försökte förklara allt med fält i stället för partiklar, som hade varit fallet fram tills nu, och skulle pågå i över 40 år. I början på året hade han studerat Oppenheimers artiklar med Volkoff och Snyder om gravitationell kollaps. Oppenheimer hade visat att relativitetsteorin är mycket mer än en lekplats för matematikerna. Wheeler skulle komma att ta relativitetsteorin ytterligare ett språng framåt genom att syna extremfallen i sömmarna.
Strax efter det att han hade börjat undervisa i relativitetsteori år 1952 började han sträcka Einsteins föresats att energi påverkar materia till extremfallet. John frågade sig hur mycket ljus det behövs för att ljuset skulle hålla sig självt samman? Han gav det hypotetiska objektet namnet geon (g för gravitation, e för elektromagnetism och ändelsen on för partikel). Skönheten med geoner är att de har en intern struktur samtidigt som de på avstånd ser ut att vara punktpartiklar. Wheeler visade år 1954 att de minsta helt klassiska geonerna är en torus med en storlek som Solens men med en massa en miljon gånger större än Solens. Senare visade de sig vara instabila men det är fortfarande möjligt att geoner existerar under korta ögonblick i Universums skapelse samt skapandet av svarta hål. Senare utforskad han även geoner gjorda av dels neutriner och dels gravitationsvågor.
Snart blev han givetvis även intresserad av stjärnornas kärnor. År 1958 gav han studenterna Kent Harrison (1931-1999) och Masami Wakano i uppgift att ta reda på stjärnornas öde beroende på massan. Wakano beräknade att neutronstjärnor med lämplig massa är stabila. Han och Wheeler kom även fram till att stjärnor med ännu större massa kollapsar till ett objekt med oändlig densitet, en singularitet. Under lång tid var John negativt inställd till dessa "gravitationellt totalt kollapsade objekt" som Oppenheimer-Snyder artikeln beskriver och trodde att de skulle hindras från att bildas genom något kvantmekaniskt fenomen. Hur han än försökte så fann han ingen lösning som undvikte en total kollaps. I början av 1960-talet insåg han att en kollaps innanför schwarzschildradien verkligen inträffar men hoppades ännu på att kvantmekaniken skulle hindra bildandet av en singularitet. Efter det att Roger Penrose (1931- ) hade upptäckt sitt kraftfulla teorem år 1964 var det bevisat att en singularitet bildas. Genom forskning av Allen Mills, David Beckedorff och Martin Kruskal (1925-2006) så insåg Wheelers doktorand Robert Fuller år 1962 att det existerar punkter i rumtiden från vilka ljussignaler aldrig kan mottagas oavsett hur länge man väntar. Den 29 december år 1967 höll han ett föredrag i New York där han hypoteserade att de nyupptäckta pulsarerna kan vara ett "gravitationellt totalt kollapsade objekt" och att detta namn är alldeles för omständigt att säga. Någon i publiken föreslog då namnet "svart hål". John tyckte att namnet var perfekt och börja använda det varje gång som han fick chansen och lyckades sprida termen snabbt och framgångsrikt.
John gjorde den första skissen av ett nu s k maskhål redan år 1955 i artikeln "Geons", inspirerad av Princeton-kollegan Hermann Weyl, som hade gjort motsvarande inom elektrodynamiken. Han myntade ordet även ordet maskhål (wormhole) i slutet av 1950-talet.
Wheeler tyckte att kvantteorin även borde påverka gravitationen eftersom den påverkar det elektriska-, magnetiska- och neutrinofältet. Åtta månader som Lorentz-gästprofessor i Leiden, Nederländerna, år 1956, blev hans i eget tycke absolut mest produktiva perioden i livet. Tack vare bollplank som Charles Misner (1932- ) och Joseph Weber (1919- ), som båda hade följt med honom dit, kom han fram till en rad slutsatser gällande kvantgravitationen. Han grundade idén om kvantskum samt kom vid diskussioner med Charles fram till att Planck-Wheeler längden beskriver storleksordningen på kvantfluktuationerna. Han lyckades även att övertala Weber till att praktiskt börja försöka detektera gravitationsvågor, något som Wheeler kanske lyckades för bra med eftersom tiden knappast var mogen när Joseph började med detta.
John gav italienaren Tullio Regge (1931-2014), som då studerade i Turin, Italien, i uppgift år 1955 att matematiskt bekräfta Wheelers aningar om att Schwarzschildsingulariteten är stabil. John skrev en artikel om ämnet och lämnade utrymme för ekvationerna, skickade artikeln till Tullio som sedan fyllde i med formlerna som han hade utarbetat. I juli år 1957 publicerades artikeln i "Reviews of Modern Physics" tillsammans med ytterligare sju artiklar där John var medförfattare och han beskylldes för att ha tagit över tidsskriften. Detta beskylldes han även för i december samma år då han tillsammans med Charles Misner i "Annals of Physics" publicerade den 79 sidor långa artikeln "Classical Physics as Geometry" som beskrev geometriska aspekter av elektromagnetism samt själv publicerade artikeln "On the Nature of Quantum Geometrodynamics" där geometrodynamiken beskriver den tredimensionella geometrins förmåga att förändra sig och kvantteorin i kombination med denna leder till maskhål och kvantskum.
Doktoranden Hugh Everett III (1930-1982) skrev en svårfattbar men väldigt grundläggande och djup artikel om kvantmekanikens grunder som även den publicerades i julinumret år 1957 av "Reviews of Modern Physics". Istället för som på det etablerade sättet (Köpenhamnstolkningen) tolka verkligheten som en imaginär värld där alla möjliga utfall existerar med olika sannolikheter och en verklig värld där observatörens mätande gör att ett utfall fås baserat på sannolikheterna så skapade Hugh en ren kvantvärld. I denna inträffar alla möjliga utfall i parallella världar som inte kan kommunicera med varandra. Denna tolkning av kvantmekanikens grund kallas idag för "mångavärldstolkningen" efter Bryce DeWitt (1923-2004) även om Wheeler inte gillar namnet utan föredrar den "relativa tillståndsformuleringen".
John blev av med ett topphemligt dokument som bl a beskrev hur litium-6 kan användas som bränsle i vätebomb på en tågresa mellan Princeton och Washington DC i januari år 1953. Troligtvis var det en sovjetisk agent som tog den och Wheeler fick en offentlig reprimand av president Eisenhower efter det att bl a hela rälsen mellan orterna hade finkammats av agenter... Återupprättelse fick han i eget tycke först år 1968 när han fick Enrico Fermi-utmärkelsen av president Johnson.
Han arbetade tillsammans med hans före detta doktorand Ken Ford med semiklassisk spridningsanalys år 1958 för att undersöka gränslandet mellan den mikroskopiska kvantvärden och den makroskopiska deterministiska världen. Resultatet blev tre artiklar där en av dem understöddes av David Hill och Masami Wakano, före detta respektive dåvarande doktorand hos Wheeler. Den publicerades i "Annals of Physics", som accepterade de långa och pedagogiska artiklar som Wheeler brukade författa, och blev om inte den mest betydelsefulla så den mest citerade av alla hans artiklar.
Redan när John började undervisa i relativitetsteori år 1952 så bestämde han sig för att ge ut en seriös bok i ämnet. Sommaren år 1968 övertalade Wheeler sina före detta doktorander Charles Misner och Kip Thorne (1940- ) vid floden Seines strandkant i Paris att skriva en ledande lärobok om relativitetsteorin. De var enligt honom de ideala författarna. Deras villkor blev att John skulle vara medförfattare och att arbetet skulle avslutas när två av de tre författarna var nöjda. Efter att ha varit tveksamma steg ambitionsnivån allt eftersom och de träffades på de mest skilda ställen på Jorden för att skriva på boken. År 1973 kom boken med stort B ut under titeln "Gravitation" som blev, och fortfarande är, referensen nummer ett inom ämnet. En 1279 sidor tjock "telefonkatalog" som beskrev relativitetsteori, relaterad matematik och tillämpningar som svarta hål samt kosmologi. Ytterligare ca 100 stycken människor var med i arbetet att skapa denna bok. Vägen till detta mästerverk hade för Wheeler gått via ett flertal mindre omfattande böcker - inte minst eftersom relativitetsteorin passade bättre för långa böcker än partikelfysiken.
En av denna handfull böcker var en samling artiklar om relativitetsteori som år 1962 fick det av honom myntade ordet "Geometrodynamik". John tänker sig detta ord som en analogi inom teorin för gravitationen till elektrodynamiken inom den elektromagnetiska fältteorin, d v s för att beskriva dynamiken mellan massa/energi och rumtidsgeometrin, som representerar gravitationen. Och visst är geometrodynamik ett lämpligare ord på den dynamiska gravitationsteorin än just allmän relativitetsteori. I själva verket är relativitetsteori ett mindre lämpligt ord för den allmänna teorin eftersom ljusets hastighet i vakuum är det enda som inte är relativt, utan absolut, samt att inte relativiteten är det väsentliga utan att naturens lagar inte är beroende av observatören. Geometrodynamik fick namnge en gren inom relativitetsteorin som dog ut. Detta bör dock inte hindra att namnet kan användas som ersättare till "allmän relativitetsteori".
År 1976 pensionerar han sig från tjänsten som Joseph Henry-professor i Princeton (istället för att säga upp sig) och flyttar till University of Texas i Austin. Detta efter att ha fått chansen att bygga ett eget centrum för teoretisk fysik, något som han hade nekats i Princeton under hela sin tid där. Det tog fyra år att få ordentlig fart på centrat för teoretisk fysik i Austin. Bl a Philip Candelas (1951- ) värvades från England. Steven Weinberg (1933- ) kom till institutionen ungefär samtidigt som han fick Nobelpriset i fysik år 1979. Han och Johns intressen var dock inte nära varandra inom fysiken. Att attrahera de bästa studenterna lyckades dock inte ens på medellång sikt.
År 1983 skrev han en bok om kvantmätningar tillsammans med Wojciech Zurek (1951). Wheeler försöker att ta "kvantumet" till extremgränsen precis som han hade gjort med relativitetsteorin.
Beskrev "delayed-choice" experimentet år 1978 som visades riktigt år 1984. Genom bl a detta experiment kom han fram till att Universum blir till vad vi gör det till genom mätningen/observationen.
Wheeler har varit handledare åt ett stort antal doktorander under sin karriär och anser att det bästa, och på senare dagar något skämtsamt det enda, sättet att lära sig på är att undervisa. Samtidigt är det bästa sättet att forska på att undervisa och det bästa sättet att undervisa på, att forska.
Han stred mot Oppenheimer i frågan om stjärnor skulle kunna kollapsa till singulariteter, men ändrade sig sedan
och blev den ledande förespråkaren av kollapsade stjärnor. På 1950-talet blev han allt mer intresserad av
kvantmekanikens filosofiska biverkningar. Wheeler blev därigenom den första som seriöst förespråkade att
verklighet helt och hållet inte är ett fysikaliskt fenomen. Han föreslog att verkligheten växer fram ur konsten
att observera och därigenom medvetandet självt. Detta ledde till att Hugh Everett III, en doktorand till
Wheeler, år 1957 föreslog många-världsteorin samt att Robert Dicke (1916-1997)
introducerade den antropiska principen. På 1950-talet började han även bli intresserad av kopplingarna
mellan fysik; då främst kvantmekanik, och informationsteori. Claude Shannon (1916-2001)
hade funnit att informationsteknologins kvanta är den binära biten och att den totala informationen i ett system
beror på systemets entropi. Wheeler påpekade då att entropi alltså är sammankopplad med observatörens
sinnestillstånd. Den tillgängliga informationen i ett system beror ju på hur mycket man låter bli att ignorera
den. Detta fick biverkningar inom fysiken då hans doktorand,
Jacob Bekenstein (1947- ),
fann att ett håls area
kunde beskrivas i form av informationsteori och var proportionell mot den termodynamiska entropin. Detta
paradigm kallar Wheeler för "It from bit" och idag anser han att nyckeln till att verkligen
förstå fysiken ligger i att omformulera den som informationsteori.
På 1960-talet så utvecklade han tillsammans med Bryce DeWitt (1923- ) den kosmologiska motsvarigheten till
Schrödingerekvationen.
Universum som en självexiterande krets.
Han utvecklade tillsammans med Harrison och Wakano tillståndsekvationen för kall, död materia och en komplett katalog över kalla, döda stjärnor och samlade därigenom argument för att massiva stjärnor bildar svarta hål då de kollapsar. Han myntade förutom ordet "svart hål" även att "ett svart hål har inget hår" år 1971, d v s egenskaper hos objekt som har fallit in i ett svart hål kan inte på något sätt återskapas. Argumenterade för att nyckeln till att förstå kvantgravitationens lagar är att studera resultatet av implosionen hos massiva stjärnor, ett argument som fick Stephen Hawking (1942-2018) att upptäcka att ett svart hål avdunstar. Utvecklade grundvalar för kvantgravitationens lagar och insåg samt utvecklade idén med kvantskum, som man nu misstänker är det som singulariteter skapas av. Upptäckte att Planck-Wheeler enheterna, som Max Planck (1858-1947) hade definierat, hade med kvantskum att göra.
Johnny var länge den som sprang snabbast i trapporna vid Institute for Advanced Study i Princeton där han var Joseph Henry professor, Emeritus, och som öppnade dörrarna åt alla andra. Han fick 1997 års Wolf pris för hans "bidrag till att ha utvecklat teorin om svarta hål till vad den är idag". Ett par veckor om året tillbringade han vid universitetet i Austin, Texas, där han är Blumberg professor, också här Emeritus. Han har otroligt nog haft mer än 50 doktorander under åren, den mest berömde av dessa var Richard Feynman (1918-1988). Man kan utan att överdriva påstå att han är en av de främsta mentorerna genom tiderna, kanske endast överträffad av hans egen idol och mentor; Niels Bohr.
John Archibald Wheeler dog den trettonde april år 2008 i följderna av en lunginflammation i Hightstown, New Jersey.
Hör Wheeler berätta om hur han kom på ordet svart hål (2,6 MiB).
Hör Wheeler berätta om hur man kan upptäcka svarta hål (3,4 MiB)
Källor:
Filmsekvenserna är hämtade från filmen "A brief History of Time".
[1]: John Archibald Wheeler med Kenneth Ford, "Geons, Black Holes & Quantum Foam - A Life in Physics", W. W.
Norton & Company, 1998, ISBN 0-393-31991-1.
[2]: Thorne, Kip: "Black Holes and Time Warps -
Einstein's outrageous Legacy", W. W. Norton, New York, 1994.
[3]: Web of stories - John Wheeler, 2018-01-27.
[3]: John Archibald Wheeler, "At home in the Universe", 1994, American Institute of Physics.
