Julius Robert Oppenheimer föddes i New York, USA, den 22:a april år 1904 och skulle bli en av landets bästa inhemska fysiker och en av de mest kända. Han bodde åtminstone några år under sin barndom i Santa Fe, New Mexico. Han tog sin kandidatexamen år 1925 vid Harvard. Mindre än ett år efteråt hade han publicerades sin första artikel, "On the Quantum Theory of Vibration-Rotation Bands" som grundades på den mycket färska kvantmekaniken. Efter en längre tid i Europa vid olika universitet så accepterade han år 1929 professurer inte bara vid Berkeley utan även vid Caltech. Tack vare åren av postdoktorala studier i Europa, där han fick den nödvändiga erfarenheten och det enorma kunnandet som han hade, så kunde han utforma Berkeleys nygrundade fysikaliska institution till något alldeles extra. I och med den frihet och attraktionsförmåga han fick vid Berkeley så ledde detta till att han introducerade den västeuropeiska teoretiska fysiken i USA på 1930-talet. Vid Caltech fick han inte lika stort inflytande eftersom fysikinstitutionen redan var väletablerad, något som hade gjorts av Robert Millikan (1868-1953).

Han visade tillsammans med Robert Serber (1909-1997) att Lev Landau (1908-1968) hade fel i att stjärnor kan hållas varma av neutronkärnor i dess inre. Oppenheimer visade därefter tillsammans med George Volkoff (1914-2000) att det är en övre gräns hos den massa som en neutronkärna kan ha, en gräns som numera kallas för Landau-Oppenheimer-Volkovgränsen. Sin största vetenskapliga framgång gjorde han dock år 1939 då han tillsammans med Hartland Snyder visade att i en ytterst idealiserad modell så måste en tillräckligt massiv stjärna kollapsa fullständigt när kärnreaktionerna i dess inre upphör. Detta var den klart största upptäckten om svarta hål sedan Karl Schwarzschild (1873-1916) upptäckte sin berömda metrik och förde in forskningen om de svarta hålen i en ny fas. Han hade en strid med John Wheeler (1911-2008) över om implosionen hos en massiv stjärna bildar ett svart hål eller ej (Wheeler blev gradvis övertygad och till slut en hängiven anhängare av svartahålsteorin). I mars år 1943 blev han officiell vetenskaplig ledare i Manhattanprojektet (trots att han var involverad i projektet sedan tidigare) som var kodnamnet bakom USA:s utveckling av det första atomvapnet (den militära ledaren var General Grooves). "Oppie" var en mycket beläst och allmänbildad man och döpte av religiösa skäl den första atombomben till Trinity. Efter kriget kom han aldrig att återuppta forskningen kring de svarta hålen, möjligtvis med undantaget att han deltog i den stora texaskonferensen om svarta hål som ägde rum i Dallas mindre än en månad efter kennedymordet år 1953. Oppenheimer var skeptisk till att utveckla vätebomben efter kriget och blev p g a detta samt hans aktiviteter på 1930-talet misstänkt för att vara vänstersympatisör och spion för Sovjetunionen samt förlorade tillgången till klassificerad information inom området efter det att bl a Edward Teller (1908-2003) hade vittnat mot honom. År 1963 fick Oppenheimer dock delvis upprättelse när han fick Enrico Fermi priset som ironiskt nog delades ut av Lyndon B. Johnson.

J. Robert Oppenheimer dog i sviterna utav cancer i Princeton, New Jersey, USA, den artonde februari år 1967.

Källor:
[1]: Wikipedia, J. Robert Oppenheimer, 2018-01-22.