Lagarna för den s k kvantgravitationen tros av många att vara den slutgiltiga beskrivningen av naturen på grundläggande nivå. Kvantgravitation är, som namnet antyder, en teori som sammanfogar kvantmekaniken (mera exakt kvantfältteorin) och gravitationen som beskrivs av den allmänna relativitetsteorin. Kvantgravitationen kan alltså med ett och samma fysikaliska ramverk beskriva både naturen på mikroskopiska avståndsskalor, där suddigheten i Heisenbergs osäkerhetsprincip räddar oss från oändligheter när avstånden går mot noll, och på väldigt stora avståndsskalor (kosmologi) samt vid extremt kompakta objekt (främst svarta hål) när gravitationen dominerar vid hastigheter som är i närheten av ljusets i vakuum.
Kub över vilka teorier som beskriver naturen vid olika förhållanden. Kvantgravitationen klarar extrema massor,
hastigheter och energier på små avståndsskalor samtidigt i samma regelverk. (Courtesy stringswww.ph.qmw.ac.uk)
Efter sina framgångar med speciella och allmänna relativitetsteorin sökte Albert Einstein (1879-1955) på 1930- till 50-talet efter en sådan teori. Einstein var dock, med facit i hand, för tidigt ute, använde fel tillvägagångssätt och underskattade problemets svårighetsgrad gravt. Vid tidpunkten för Einsteins död var kvantfältteorin, som beskriver naturen på bästa möjliga sätt på mikroskopiska avståndsskalor, långt ifrån färdigutvecklad vilket är ett krav för en ä nnu mer vittspännande teori.
I slutet av 1960-talet upptäcktes ett nytt sätt att beskriva fysik. Denna visade sig bestå av vibrerande strängar som antingen är öppna eller slutna. Den s k strängteorin har sedan dess varierat i perioder mellan att vara ett väldigt populärt forskningsområde och ett ganska dött område. Anledningen till detta är att, till skillnad från vid utvecklandet av bl a relativitetsteorin, så finns inte de lämpliga matematiska verktygen färdigutvecklade och det är inte möjligt att genomföra experiment som verifierar eller leder till teoretiska delresultat. Strängteori har av dessa anledningar beskrivits som en del av fysiken från 2000-talet som av misstag har hamnat på 1900-talet. Fysikerna som sysslar med strängteori är därför ofta ledande matematiker som försöker utveckla dessa verktyg utan möjlighet till verifikation genom praktiska experiment. Det är alltså minst sagt svårt och tar lång tid att komma till nya väsentliga resultat.
Strängteorin har alltså visat sig vara den rätta teorin för att beskriva kvantgravitationen. Under höjdpunkterna i strängteorins drygt 35 år långa historia så har vetenskapsmännen kommit fram till att strängteorin är supersymmetrisk och, som enda teori, kräver att gravitationen existerar. Numera har strängarna till viss del ersatts av (mem-)bran med två till tio dimensioner.
Kvantgravitation |
Sammanfattning av strängteorin
Fortsätt nu upptäcktsfärden om strängteorin efter denna kompakta
sammanfattning genom att studera hur många av nutidens största vetenskapsmän inom den moderna
naturvetenskapen håller på att ta fram teorin om dessa strängar i
Strängteorins korta historia. |
© Copyright 2003- |