Den kosmologiska densitetsparametern anger hur stor del medeldensiteten är av den kritiska medeldensiteten i universum. Med kritisk massa menar man den massa som krävs för att stoppa universums expansion efter oändligt lång tid, ett s k platt universum och densitetsparametern är då .

Enligt vissa intressanta kosmologiska modeller (Dicke, Peebles) bör det finnas precis tillräckligt med materia i vårt Universum för att expansionen precis skall avstanna eller möjligtvis börja retardera igen (slutet universum).

Den totala massa som man har observerat med stora ansträngningar genom att studera synlig materia uppgår dock bara till . Om Universum skall kunna vara platt så måste därför den största delen av materien bestå av någon annan typ av materia än den som lämnar ifrån sig synligt ljus, s k mörk materia.

Genom att studera galaxers rotation har man kunnat konstatera att ungefär 3/4 av en typisk galax utgörs av materia som ej är synlig och som sträcker sig utanför galaxens synliga radie. Vi kommer dock ändå inte upp till mer än högst .

En av de få experimentella mätningarna som har kommit upp i närheten av är den holländska satelliten IRAS. Det känns dock inte som om tiden ännu är mogen för korrekta mätningar av universums expansion.

Problemen med ett värde på den kosmologiska densitetsparametern som är är:

1. Halterna av de grundämnena som uppstod i den ursprungliga elementsyntesen tillåter inte ett större värde än ungefär . Den övriga materian måste därför vara av ett okänt slag (WIMP).
2. Det finns galaxer som är ungefär 17 miljarder år. åldern hos ett FRW-universum (Friedmann-Robertson-Walker) är: För att universums ålder skall kunna vara större än de äldsta objekten i universum så krävs att: De flesta mätningarna av hubbleparametern säger att värdet är ungefär 65 (km/s)/Mpc och därför är det troligt att den kosmologiska täthetsparametern är nära noll.

För att bestämma Omega måste man bestämma hubbleparametern mycket bättre än vad som hittills har gjorts vilket måste göras genom flera steg med observationer som gradvis mäter avstånden allt längre bort. Ett led i denna mätprocedur är satelliten Hipparcos mycket noggranna mätningar vars data nyligen har färdigställts.