Denna fråga är givetvis mer av filosofisk natur. På senare tid har det dock spekulerats mycket om de kan ha någon betydelse för entropin i Universum. Weyls krökningshypotes, en idé som Roger Penrose (1931- ) har kläckt, går ut på att singulariteten som existerar i Big Bang respektive i ett svarta hål är av två helt skilda slag. I Big Bang singulariteten är Weyltensorn mer eller mindre lika med noll, i svarta hål är Weyltensorn oändlig.

Hypotes för sophämtning av översvallande entropi i universa (Courtesy Roger Penrose).

Weyltensorn beskriver deformationsändringen av rumtiden och dess värde kan tolkas som ett mått på entropin. Eftersom entropin i början av Universums levnad då skulle vara väldigt liten och om man tolkar Universums slutstadier som ett enda stort hål bli väldigt stor i slutet av dess levnad så ger detta utrymme för termodynamikens andra lag att gälla samt att ge en förklaring till varför tiden bara går åt en riktning, nämligen framåt. För en djupare diskussion av denna frågeställning, samt en hel uppsättning andra ämnen som behandlas i jakten på hur hjärnan kan tänkas fungera, se Roger Penroses icke-matematiska (men absolut inte triviala) bok: "The Emperor's new Mind", Oxford University Press, New York, 1989.

Källor:
[1]: Penrose, Roger: "Emperor's new mind", Oxford University Press, 1989.