Singulariteter av den typ som beskrivs i Oppenheimer-Snyder artikeln, där verkligen gravitationen är oändlig, är orimliga. Enligt lagarna för kvantgravitationen, som troligen är lösningen på detta problem, så blir inte gravitationen oändlig i singulariteter. Tiden bryts loss från rumtiden och kvar blir endast rummet som oscillerar helt slumpmässigt. BKL-singulariteten är troligen den typ av singularitet som beskriver kvantgravitationens uppförande i en singularitet eftersom rummet i denna oscillerar helt slumpmässigt i tre dimensioner. Singulariteten åldras troligtvis dessutom och tidvattenskrafterna i singulariteten blir svagare och svagare med tiden.

Rumtidens ändring kring BKL-singulariteten som funktion av tiden (då man närmar sig singulariteten) (Courtesy Kip Thorne).

I icke roterande svarta hål så är singulariteten formad som en punkt och objekt som faller ner i det svarta hålet kan inte undvika att dras in i singulariten. I ett roterande svart hål, som Kerrs lösning beskriver, så är singulariteten formad som en ring. I ett Kerrhål så kan materia som dras ned i hålet faktiskt undvika att också dras in i singulariteten utan materian kan i vissa fall slungas ut ur det svarta hålet med större energi än den hade när den drogs in i hålet. Detta är en slutsats förutspådd av Roger Penrose (1931- ). Enligt vissa teorier så kan även materian åka in i ett s k maskhål i detta fall och möjligen komma ut ur ett s k vitt hål någon annanstans.