![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() |
Hos roterande svarta hål är det möjligt att utvinna enorma mängder energi tack vare att
energi lagras i virvlandet av rumtiden i omgivningen av det svarta hålet. Detta insåg
Roger Penrose (1931- ) år 1969 när han manipulerade
Kerrs lösning av Einsteins fältekvationer och han konstruerade en process som numera är
uppkallad efter honom för att göra detta. I ergoregionen
hos ett roterande svart hål, d v s mellan händelsehorisonten och ergosfären (den statiska
gränsen), så kan inget förbli i vila jämfört med bakgrunden utan måste röra sig åtminstone
lite i samma riktning som det svarta hålet även om i det närmaste oändlig effekt appliceras i
annan riktning. Om man skickar in en massa in i ergosfären och delar massan i två delar, där
den ena massan närmar sig och passerar det svarta hålets händelsehorisont och den andra delen
avlägsnar sig ifrån den, så kan massan som rör sig ifrån det svarta hålet lämna dess
gravitationsfält med en massenergi som är större än den som den ursprungliga massan hade. All
vunnen energi tas från det svarta hålets rotationsenergi vilket gör att det svarta hålet
saktas ned en aning som följd. Genom den s k penroseprocessen är det möjligt att
utvinna så mycket som 29%
(
Penroseprocessen kan tydligare illustreras med rumtidskoner. De två komponenterna måste få hastigheter i närheten av ljusets för att penroseprocessen skall fungera.
|
![]() |
![]() |