Stjärnorna
|
En stjärna kan få utbrott på olika skalor med olika energiutsöndring. De lindrigaste märks nästan inte på planeterna i dess omloppsbana medan de kraftigaste utbrotten får stjärnan att explodera med påverkan tusentals ljusår bort.
NovaEn nova (katalytiskt variabla stjärnor) uppstår endast i ett mycket tätt dubbelstjärnesystem som består av en vit dvärgstjärna som roterar runt en större och svalare stjärna som befinner sig på huvudserien eller i jättestadiet efter huvudserien. I detta fall är den ickedegenererade stjärnans magnetfält kopplad till dvärgstjärnans stjärnvind. Eftersom rotationen är bunden, d v s den mindre massiva kroppen vänder alltid samma sida åt den massivare, i ett tätt dubbelstjärnepar som detta är så kan inte den magnetiserade solvinden minska dess rotationstakt. Däremot kan stjärnvinden leda bort materia vilket leder till att rotationsmomentet minskar och komponenterna kommer närmare varandra. Till slut är de så nära varandra att den icke degenerade stjärnans rochelob blir mindre än stjärnan och massöverföring, som består av helium i de yttre lagret, till dvärgstjärnan påbörjas. Den starka gravitationen komprimerar den nedfallna materien tills dess att den blir degenererad när lagret av nedfallet helium blir tillräckligt tjockt. Samtidigt påbörjas fusion i materien och eftersom den är degenerad kan inte någon ökning av volymen ske utan en skenande termonukleär process påbörjas som till slut bryter degenerationen av ytmaterien. Resultatet blir att materien sprängs bort från ytan. En del faller tillbaka och en ny ackumuleringsprocess påbörjas. Den största delen av materien uppnår dock flykthastigheten för dubbelstjärnan vilket leder till att någon supernova vanligtvis aldrig inträffar. Den vita dvärgen orsakar ett starkt gravitationellt inflytande på den större stjärnan och tack vare den större stjärnans snabba rotation förstärks centrifugalkraften och stjärnan blir starkt elliptisk. Materia förloras därmed lätt från den större stjärnan åt den vita dvärgens håll. P g a att gasen har samma rotation som den större stjärnan så faller materian inte direkt på den vita dvärgen utan den samlas i en ansamlingsskiva runt den. Materian i ansamlingsskivan förlorar sedan rörelseenergi, troligen p g a en blandning av turbulenta- och magnetiska effekter, och når slutligen den vita dvärgen. På den vita dvärgens yta samlas materia som till slut leder till en typ av fusion kallad en skenande termonukleär process som liknar den process som sker i en vätebomb. Materia motsvarande 100 ggr Jordens måste samlas på den vita dvärgen innan temperaturen i bottenlagret har stigit till ett par miljoner kelvin. Detta tar troligtvis mellan 10000 och 100000 år för denna massa att ackumuleras och densiteten i bottenlagren är då ungefär 105 dm3. Nu sker fusion genom proton-proton kedjan som ökar temperaturen tillräckligt för kolförbränning i CNO-cykeln. Temperaturen stiger till slut till mer än 108 K och tillräckligt med energi produceras på ett par sekunder för att gasen skall kunna expandera i överljudshastighet, ungefär som i en supernova. Radioaktiva isotoper skapas som sönderfaller och bidrar med energi till en mycket snabb expansion och en temperatur som närmar sig en miljon Kelvin och som orsakar nästan all emission i det ultravioletta området. Troligen ligger delar av materien kvar på dvärgstjärnans yta efter explosionen och svalnar mycket långsamt.
Novans mysterier började upplösas under det tidiga 1950-talet då Merle Walker vid Lick observatoriet studerade ljusvariationerna hos Nova Herkulis 1934. Han fann oväntat regelbundna förmörkelser som avslöjade att det var tal om ett binärt system med en period på bara 4,5 timmar. Ungefär samtidigt fann Alfred Joy som jobbade vid Mount Wilson att dvärgnovan SS Cygni också är en mycket tätt binärpar. MikronovaEn mikronova, även kallad för solblixt (solar flash), är en gigantisk EMP som slår ut all elektronik och kiselbaserat liv i ett stjärnsystem. De orsakas hos många typer av stjärnor många gånger under dess liv på huvudserien. Solen har haft flera sådana utbrott historiskt[1],[2]. Studier av iskärnor från Grönland indikerar att den senaste mikronovan hos Solen skedde 9700 år före Kristus och fick den senaste istiden att sluta på ett fåtal år. Utbrottet var ca 40 gånger starkare än Carrington-händelsen år 1859. Vilket var det starkaste utbrottet i vår historia de senaste hundratals åren och där den brittiska astronomen Richard Carrington (1826-1875) observerade solfläckarna innan och den vita ljusutbrottet i fotosfären. SupernovaEn supernova är ett gigantiskt energiutlopp framförallt ur stjärnans polområden, orsakad av gravitationell kollaps, där tyngre atomer än järn kan skapas genom att lättare atomer tar upp mängder av snabba och långsamma neutroner. Supernovor är skildrade mer i detalj på egen sida. Källor:
|
