Michelson-Morleys experiment är det bästa förfarandet för att påvisa en eter. För att utföra detta experiment behövs en s k michelsoninterferometer, ett instrument som skickar in koherent ljus. Ljuset går genom ett prisma som delar upp det i två strålar; dels en som går rakt fram och dels en som bryts vinkelrätt. Ljuset går därefter sträckan L₁, reflekteras mot en spegel, går tillbaka och tillåts interferera med ljusstrålen som har gått sträckan L₂ vinkelrätt mot den första ljusstrålen. När michelsoninterferometern vrids relativt etern borde interferensmönstret förändras och en maxwellsk förskjutning uppmätas vilket innebär att en eter existerar. Så är dock inte fallet; ingen förskjutning kan uppmätas. Einstein lyckades genom utvecklandet av den speciella relativitetsteorin helt oberoende av detta experiments utfall visa att någon maxwellsk förskjutning inte uppstår p g a att samtidigt som ljuset i genomsnitt går långsammare parallellt med etern så trycks rummet ihop i denna riktning genom FitzGerald-Lorentz kontraktion och kompenserar därigenom att ljuset går långsammare.

Principskiss av Michelson-Morleys experiment.

Gammafaktorn , som är fundamental för att beräkna hur mycket en relativ hastighet v mellan två inertialramar påverkar t ex en massa, längd eller tid, kan på ett empiriskt sätt härledas ur principskissen ovan om L₁=L₂.