Yakov Borisovich Zel'dovich

Födelseland: Ryssland
Födelseår: 1914
Död år: 1987

Yakov Zel'dovich (Courtesy V. I. Goldanskij)

Yakov Borisovich Zel'dovitj (Zel'dovich) var en sovjetisk teoretisk fysiker och astrofysiker som måste räknas till skaran av 1900-talets absolut främsta. I Kip Thornes (1940- ) tycke var han den mest kvicktänkta person som han någonsin träffat eftersom han utvecklade sina teorier blixtsnabbt i enighet med sin otroliga intuition och skalade bort alla oväsentligheter i problemet han attackerade. Var intuitionen felaktig (vilket den sällan var) så tog det dock lång tid att ändra uppfattning.

Yakov föddes i en judisk familj i Minsk den 8 mars år 1914. Samma år flyttade familjen till St. Petersburg där han avslutade gymnasiet vid femton års ålder. Istället för att börja vid universitet började han jobba som laboratorieassistent vid Fysiotekniska institutet i Leningrad (som St. Petersburg hette vid denna tidpunkt). Där lärde han sig så mycket fysik och kemi samt gjorde så imponerande forskning att han fick en doktorstitel utan någon formell universitetsträning redan vid 20 års ålder. Han kom utav olika orsaker in på vapenforskning. År 1939 konstaterade han tillsammans med Yuri Borisovich Khariton att naturligt uran-238 kan anrikas så att halten uran-235 ökar till den gräns att en exponentiell kärnreaktion är möjlig. Han utvecklade teorin för konventionella detonationer numera kallad Zel'dovich-von Neumann-Doering teorin. Han drev sina forskargrupper med järnhand där han hade mycket fasta rutiner, något som han utvecklade under vapentiden och som han behöll under hela sitt liv, och ringde ofta entusiastiskt kollegerna tidigt på morgonen för att de skulle komma över och diskutera nya aspekter på problem som han just hade kommit på. Var huvudarkitekt bakom atom- och vätebombsprogrammet (tillsammans med Khariton) som Igor V. Kurchatov ledde. Han utvecklade teorin om nukleära kedjereaktioner och uppfann nyckelidéer som det sovjetiska kärnvapenprogrammet bygger på (bl a Ulam-Teller/Sacharov-Zel'dovich principen). Total auktoritet över kraschprogrammet hade dock den fruktade ledaren för den hemliga polisen, Lavrenty Pavlovich Beria. Efter kriget och utvecklandet av vätebomben övergick Zel'dovich till astrofysiken och han blev mentor för de sovjetiska astrofysikerna. Tillsammans med Doroshkevich och Igor Novikov (1935- ) utvecklade han tidiga bevis för att ett svart hål inte har något hår. Han uppfann ett flertal astronomiska sökmetoder för svarta hål, främst Sunyaev-Zel'dovich effekten och Zel'dovich-Novikov effekten. Föreslog oberoende av Salpeter att supermassiva svarta hål driver kvasarer och radiogalaxer. Föreslog idén att kvantmekanikens lagar gör så att roterande svarta hål strålar och därmed förlorar sin rotation. Bevisade att det var så tillsammans med Starobinsky men ville till att börja med inte tro på Stephen Hawkings (1942- ) bevis att även icke-roterande svarta hål kan stråla och dessutom all slags strålning (ett senare upptäckt fel i räkningarna visade att deras teori var analog med Hawkings). Förblev världens mest inflytelserika astrofysiker under 1970-talet tills hans grupp splittrades år 1978. Han byggde dock upp en ny grupp (om än dock inte lika imponerande) och blev guru för kosmologer. Utvecklade sin kosmologiska pannkaksmodell som beskriver hur materia klumpar ihop sig på makroskopiska avståndsskalor. Upptäckte och utvecklade området optisk faskonjugering. Var under större delen av sitt liv mycket känd i sitt hemland, bl a så bodde han under lång tid på samma gata som generalsekreteraren. Det första internationella erkännandet fick han dock först i och med tilldelandet av 1983 års Brucemedalj. Yakov Borisovich Zel'dovich dog av hjärtattack den 2 december år 1987, precis efter det att Gorbatjovs glasnostpolitik möjliggjorde att låta honom resa utomlands för första gången.

Tillbaka till Kosmologikas hemsida