Evgeny Michailovich Lifshitz föddes i Kharkov, Ryssland, den 21 februari år 1915 i en familj av judisk börd. Hans vetenskapliga bana skulle komma att börja tidigt. Efter en examen redan vid arton års ålder från Kharkovs polytekniska institut så blev han snabbt medlem i Lev Landaus (1908-1968) innersta forskargrupp och en av Landaus livslånga vänner. Han är mest känd för att tillsammans med Landau ha gett ut de berömda läroböckerna om avancerad fysik, "Course of Theoretical Physics", som han ägnade en mycket stor del av sitt liv åt. Trots upptäckter inom de mest skilda områden inom den avancerade fysiken så är troligen Lifshitz största prestation upptäckten av den slumpvist oscillerande BKL-singulariteten som möjligen finns i Big Crunch om Universum är slutet.

Efter att ha tagit sin examen från Kharkovs polytekniska institut år 1933 började han jobba vid Kharkovs Fysiotekniska Institut fram till år 1938. Under denna tid lyckades ha få godkänt på Landaus "teoretiska minima" och blev därmed en av Landaus första studenter. Vid nitton års ålder medförfattade han en artikel om teorin för parproduktion vid kollisioner. Han intresserade sig mycket under sina unga år för magnetiska fenomen och artikeln från år 1935 är en av de mest kända inom detta område. Den moderna ferromagnetiska teorin baseras på Landau-Lifshitz ekvationen som beskriver dynamiken hos det magnetiska momentet i en ferromagnet. Lifshitz utvecklade en approximation inom Boltzmanns kinetiska ekvation för elektroner i ett magnetfält som publicerades i en artikel år 1937 och som kom att användas mycket inom plasmateorier på 1950-talet. Han började även författa den första boken i serien "Course of Theoretical Physics" som heter "Statistical Physics" och kom ut år 1937.

År 1939 anställdes Evgeny vid Institutet för fysikaliska problem vid Sovjetiska vetenskapsakademien i Moskva, en position som han skulle komma att behålla fram till sin död 46 år senare. Ett mycket viktigt steg mot utvecklandet av teorin för fasövergångar av andra ordningen, var en artikel av Lifshitz från år 1941 som handlade om förändring av symmetri hos en kristall med just dessa övergångar. Många år senare blev detta resultat av stor betydelse inom den moderna statistiska fysiken där begrepp som "Lifshitz kriteriet" och "Lifshitz punkten" numera används. År 1944 visade han teoretiskt att "second sound" i superflytande helium existerar och exiteras av en värmare med varierande temperatur; ett fenomen som bekräftades experimentiellt två år senare. Ett nytt tillvägagångssätt till teorin för växelverkande krafter mellan molekyler i kondenserade kroppar utvecklades av honom mellan åren 1954 och 1959. Den grundas på insikten att dessa krafter uppkommer genom stress p g a kvant- och termiska fluktuationer hos ett elektromagnetiskt fält i ett medium. Denna idé vidareutvecklades till en väldigt elegant och allmän teori inom vilken de växelverkande krafterna uttrycks i elektrodynamiska termer som komplex dielektrisk permittivitet. Denna teori av Lifshitz stimulerade till omfattande studier på området och bekräftades med experiment. Han fick M. V. Lomonosov priset år 1958 för teorin.

Han blev invald som associativ medlem i Sovjetiska vetenskapsakademien år 1966 samt blev full medlem år 1979. Lifshitz gjorde grundläggande bidrag till gravitationsteorin. Hans forskning började med en klassisk artikel år 1946 om stabiliteten hos kosmologiska lösningar till Einsteins fältekvationer. Pertuberationerna indelades i olika klasser - skalära, med variabel densitet, vektor, beskrivande vortexial rörelse samt slutligen på tensorform som beskriver gravitationsvågor. Denna klassifikation är fortfarande av stor vikt inom kosmologin. Nu attackerade han de allmänna egenskaperna hos singulariteterna i denna teori. Många års arbete ledde år 1972 till en komplett lösning på detta problem. Tillsammans med Vladimir Belinsky (1941- ) och Isaac M. Khalatnikov (1919- ) skrev de flera artiklar som ledde till BKL-singulariteten (Belinsky-Khalatnikov-Lifshitz) och att de vann Lev Landau priset år 1974. Denna singularitet har en komplicerad oscillerande natur och kan tänkas som en rymdkontraktion i två dimensioner samtidigt som den tredje expanderas. Kontraktionen och expansionen alternerar som funktion av tiden enligt en definit lag. Hans livslånga sysselsättning var de berömda läroböckerna av Landau och honom kallade "Course of Theoretical Physics" som han lade ungefär 50 år av sitt liv på. Den första boken i serien, "Statistical Physics", skrevs år 1937 och den sista, tredje versionen av "Theory of Elasticity" publicerades år 1985. Efter det att Landau hade skadats i bilolyckan år 1962 så fortsatte Lifshitz att bearbeta serien tillsammans med studenter och kom ut med nya versioner allt eftersom nya teorier och rön utarbetades. Serien har numera översatts till mer än sex olika språk. År 1972 fick Landau och Lifshitz Leninpriset för de böcker som hade publicerats fram tills dess. Lifshitz fick dessutom Sovjetunionens Statspris år 1954 för "tillämpningar". Han skrev på journaler och mellan åren 1946 till 1949 samt från år 1955 fram till hans död år 1985 så var han redaktör för "Journal of Experimental and Theoretical Physics".

Landau-Lifschitz-Gilbert ekvationen. Insåg tillsammans med Landau vikten av David Finkelsteins (1929-2016) nya metrik tillämpad på svarta hål. Skrev den klassiska boken "The classical theory of fields" tillsammans med Landau (och Khalatnikov) där de bl a (felaktigt) argumenterade för att singulariteter inte bildas, så som Oppenheimer-Snyder påstod, p g a alla verkliga stjärnor är pertubererade och deformationerna stoppar implosionen innan singulariteten bildas. Att så inte var fallet, utan att singulariteter är en nödvändighet, bevisades av Roger Penrose (1931- ) och Stephen Hawking (1942-2018) med topologiska metoder år 1965. Fick resa ganska fritt fram till år 1950 då han hamnade på "svarta listan" fram till år 1976. BKL (Belinsky-Khalatnikov-Lifshitz)-singulariteten, som de fann som en lösning till Einsteins fältekvationer med helt slumpmässiga deformationer år 1961, bestämmer troligen implosionen hos slumpmässigt deformerade stjärnor och kommer möjligen en dag att förstöra Universum i Big Chrunch.

Evgeny Lifshitz dog i Moskva den 29:e oktober år 1985.

Källor:
[1]: Wikipedia, Evgeny Lifshitz, 2018-01-21.