Jules Henri Poincaré föddes i Nancy, Frankrike, den 29 april år 1854 som kusin till Raymond Poincaré som skulle komma att bli president i Frankrike under Första Världskriget. Jules började vid École Polytechnique år 1873 och fortsatte sina studier vid École des Mines som student till Charles Hermite för vilken han doktorerade i matematik år 1879. Han blev professor i Sorbonne år 1881 och blev kvar på denna post fram till sin död. Poincaré var även verksam vid École Polytechnique, Caen och universitetet i Paris. Henri var en av 1900-talets absolut största matematiker som hade koll över och bidrog till i stort sett alla delar av matematiken. Han var dessutom en framgångsrik teoretisk fysiker. Han grundade den algebraiska topologin samt analytiska funktioner av flera komplexa variabler. Han bidrog dessutom till bl a till teorin om algebraiska funktioner, talteori samt framförallt differentialekvationer inom vilken han utvecklade begreppet automorfa funktioner (generalisering av periodiska funktioner som är invarianta under en ändlig grupp av linjära delbara transformer) som han använde för att lösa linjära differentialekvationer av andra ordningen med algebraiska koefficienter. Han författade mer än 500 matematiska uppsatser, flera av dem för lekmän. Poincaré var även grundare av teorin om dynamiska system år 1903 inom vilken han formulerade den första riktiga teorin om hur kaos uppstår genom att små förändringar i initialvillkoren leder till exponentiellt ökande skillnader. Vann Oskar II:s pris genom sina stabilitetsundersökningar av Solsystemet baserade på svensken Anders Lindstedts (1854-1939) arbete. Poincaré var en av pionjärerna inom den speciella relativitetsteorin, inspirerade Albert Einstein (1879-1955) till sina tankar om att tid inte har någon absolut betydelse och höll på att slå Einstein på mållinjen angående formulerandet av den speciella relativitetsteorin. Han fick motta Brucemedaljen år 1911. Henri Poincare dog i Paris den 17 juli år 1912.

Källor:
[1]: Jules Henri Poincaré, 2018-01-22.