Alternativa boplatser i Solsystemet

Astrobiologi

Enklaste sättet för liv att sprida sig för civilsationer, och flytta från moderplaneten, är till stenplaneter utanför.

Mars

I Solsystemets fall Mars. Nackdelarna med Mars är att planeten är för liten för att behålla atmosfären tillräckligt länge för att Tellus skall ha utvecklat liv med intresse av och möjlighet av att flytta. Mars lager i kärnan som ger upphov till magnetfält har stelnat sedan sedan någon miljard år tillbaka med resultatet att magnetfältet, som skyddar atmosfären mot Solens stjärnvind av laddade partiklar, har försvunnit. Mars atmosfärstryck är idag 0,006 bar vilket lägre än de flesta vakuum på Jorden.

Mars har inte heller någon relativt stor måne som Tellus har. Phobos och Deimos är betydligt mindre. Det gör att lutningsvinkeln hos planetens axel under dess liv har varierat mellan 0 och 80 grader. Detta är inte särskilt främjande för att primitivt liv skall hinna utvecklas på planeten. Men för intelligent liv som flyttar dit är det ingen större nackdel eftersom planetvinkeln idag är relativt låg med begränsad årstidsvariationer och att dagen är betydligt kortare än året. TBD Rover har upptäckt tecken på liv (TBC).

Venus

Venus har haft hav av vatten vilket har påvisats både från Jorden och genom att rymdsond (TBC) har upptäckt den största kvoten mellan deuterium, d v s en tyngre version av väte med två istället för en neutron i dess kärna, och vanligt väte i dess atmosfär. Kvoten är 150. Vätgas (H2) hamnar i atmosfären efter att ha slagits loss från vatten (H2O) huvudsakligen genom fotosyntes. Syrgasen berikar atmosfären medan vätgas har lägst flykthastighet av alla partiklar och lämnar atmosfären ut i rymden. Detta antyder att mängden vatten har funnits i minst 150 gånger större mängd än vad som finns idag. Venus och Tellus atmosfärer såg snarlika ut i det tidigare Solsystemet innan Jorden, tack vare växternas framväxt genom fotosyntes, började omvandla koldioxid till syrgas. P g a att Venus ligger närmare Solen så översteg planetens gränseffekt för skenande växthuseffekt p g a solstrålning flera miljarder år tidigare. Resultatet blev att havens vatten gradvis omvandlades till vattenånga i atmosfären, som förstärker växthuseffekten. Genom att solstrålningens ultravioletta strålar slår bort vätet från syret så kan först vätet lämna atmosfären och försvinna ut i rymden. Syrehalten går tillfälligt upp (TBC). När haven har avdunstat så finns det inte längre något vatten som kan smörja plattektonismen. Det leder till att planeten inte kontinuerligt kan släppa ifrån sig energi utan att vulkanutbrott, som släpper ifrån sig större mängder koldioxid, blir betydligt vanligare. Koldioxiden förs över i atmosfären. Eftersom inte heller koldioxid kan ledas ner till havsbotten och bindas i sediment så kan inte heller koldioxid lakas ur atmosfären. Den ökade temperaturen leder till ökad vulkanism. Eftersom planeten är relativt stor med tillräcklig ytgravitation för att behålla syret i atmosfären så blir syret och kolet kvar där. Syret och kolet kombineras till koldioxid som är en väsentlig växthusgas. Resultatet i är ett massiv växthuseffekt på 460 Kelvin (grader Celsius). Som leder till en medeltemperatur vid ytan på 462 grader Celsius. Tillräcklig för att smälta bly.

Andra ställen för liv, som är mindre bra men möjliga, är månar runt gasplaneter. Dessa har dock inte flytande vatten normalt sett annat än nära botten på eventuella hav av vatten.

Källor:
[1]: Catling, David C: "A very short introduction to Astrobiology", Oxford University Press, 2014.
[2]: Wikipedia, Venus, 2019-04-05.
[3]: Wikipedia, Mars, 2019-04-05.

Tillbaka till Kosmologikas hemsida

© Copyright 2018- Christian Målmark E-postadress

Nästa sida
Copyright © www.kosmologika.net. Materialet får skrivas ut och användas för personligt bruk. Användning i undervisningssyfte eller kommersiella syften är ej tillåten utan tillstånd. Läs mer här: https://www.kosmologika.net/Copyright.html.