Albert Einstein

Födelseland: Tyskland
Födelseår: 1879
Död år: 1955

Albert Einstein under sina bästa år som fysiker

Albert Einstein föddes i Ulm i södra Tyskland den 14 mars år 1879. Hans far var elektroingenjör och hade en egen firma men familjen flyttade snart till München. Albert uppvisade ingen extrem begåvning som skolpojke, var inåtvänd och ganska isolerad samt kom ifrån en judisk familj i en övervägande katolsk stad. Faderns firma gick i konkurs ett flertal tillfällen och alla utom Albert flyttade till Italien. Han fortsatte att studera men lämnade skolan utan att ta avgångsexamen. Efter ett års hårda studier kom han dock in på Zürich tekniska högskola, ETH (Eidgenössische Technische Hochschule). Där träffade han serbiskan Mileva Maric som gick i samma klass och efter något år gifte de sig. Einstein studerade här för stora naturvetare som fysikern Heinrich Weber och matematikern Hermann Minkowski (1864-1909). Einstein var dock mer intresserad av den "nya" fysiken än den klassiska som undervisades av bl a Weber och ledde till att Einstein försummade kurserna och lade tiden på studier av de nya ämnena som Maxwells lagar inom elektromagnetismen (som dock hade uppbackning av studiekamraten Marcel Grossmann som lånade ut sina välorganiserade anteckningar till Einstein). Detta fick lärarna att uppfatta Einstein som lat och ignorant och ledde till att Albert inte fick någon plats som assistent trots att hans betyg var 4,91 av möjliga 6,0.

Efter ett par vikariat som lärare fick han mycket tack vare Marcel Grossmann och dennes far jobb på patentverket i Bern i juni år 1902 som tredje gradens teknisk expert. Här hade han gott om tid för sina studier, både eftermiddagarna och helgerna var lediga. Mellan åren 1901 och 1904 koncentrerade han sig på att studera krafter mellan molekyler i vätska samt värmeledning och resultaten publicerades i "Annalen der Physik". I början av år 1905 återvände Einstein dock till Maxwells elektromagnetiska lagar och problemet med nollresultatet vid Michelson-Morleys experiment som George Fitzgerald (1851-1901) och Henrik Lorentz (1853-1928) med flera redan hade snuddat vid. Tack vare konversationer med en annan tidigare kurskamrat som också var patentingenjör i Bern, Michele Angelo Besso, så lyckades Einstein bryta barriärerna om absolut tid och rum. Det behövdes nu bara ett par månader för honom att urmjölka de flesta konsekvenserna av den speciella relativitetsteorin, bl a den berömda ekvationen E=mc2. Resultaten mottogs av "Annalen der Physik" i Leipzig den 30 juni år 1905 och artikeln fick den något underliga titeln "Zur Elektrodynamik bewegter Körper". Under de närmsta åren utvecklade hans gamla lärare Hermann Minkowski en mer matematisk beskrivning av den speciella relativitetsteorin, något som Einstein tyckte förstörde vackerheten hos teorin och hånade därför Minkowski för detta. Denna metrik som grundlade begreppet rum-tiden var dock något som Einstein till slut fick erkänna och insåg att han kunde använda i teorin av relativitetsteorin som innefattar gravitationen. Minkowski visade även att (den speciella) relativitetsteorin inte var kompartibel med Newtons mekanik.

Redan år 1907 inledde Einstein jakten på en generellare teori som innehöll den speciella relativitetsteorin som specialfall. Något som lockade var att förklara Merkurius periheliumförflyttning. När han skrev en artikel för "Jahrbuch der Radioaktivität und Elektronik" i november år 1907 insåg han plötsligt följande: "Om en person faller fritt, känner han inte sin egen vikt". Det var ifrån denna tanke (som numera kallas för ekvivalensprincipen) som han utvecklade sin relativistiska teori för gravitationen. Det var inte lätt. Något som krävdes var insikten att både rymden och tiden kröks av massa och att massa påverkas av rymden och tidens krökning. Detta ledde till att teorin plötsligt blev extremt matematisk och enligt Einstein var den speciella relativitetsteorin en barnlek matematiskt sett i jämförelse med utvecklandet av denna nya teori. Då Einstein efter flera mindre professorstjänster på universitetet i Zürich och Prag återvände till ETH för en full professorstjänst i augusti år 1912 fick han hjälp av sin tidigare klasskamrat, Marcel Grossman, som nu var professor i matematik där. Einstein hade runt denna tidpunkt förstått att det krävdes ett nytt matematiskt verktyg för att att utveckla den allmänna relativitetsteorin och tillsammans med Grossmann så började han att utforska differentialgeometrin som visade sig vara det nödvändiga verktyget utvecklad av främst Friedrich Gauss (1777-1855), Bernhard Riemann (1826-1866), Gregorio Ricci-Curbastro (1853-1925) och Tullio Levi-Civita (1873-1941). Denna teori var dock mycket komplicerad och Grossman var inte heller någon expert på differentialgeometri men Einstein var fast bestämd att bemästra dess svårigheter. I april år 1914 fick han en professur vid universitetet i Berlin, som var det vetenskapliga centrat vid denna tidpunkt, utan krav på undervisning. Nu kunde han koncentrera sig på heltid med sin teori och som historien nu förtäljer så lyckades han efter mycket slit till slut med att beskriva rum-tidens krökning matematiskt; något som han publicerade för Preussiska Akademien den 25 november 1915. Einstein var dock inte först med att härleda denna ekvation. Den tyska matematikern David Hilbert (1862-1943) som Einstein tidigare hade besökt i Göttingen lyckades på ett mycket systematiskt sätt att göra detsamma, och resultatet publicerades fem dagar före Einsteins.

Albert Einstein fick Nobelpriset i fysik år 1921 itemprop="award"> efter en lång tid på kandidatlistan för en uppsats från hans magiska år 1905, om den fotoelektriska effekten där han tillämpade Max Plancks (1858-1919) kvantteori. Han fick även priset för bl a en annan uppsats från detta år i vilken han visade att s k Brownsk rörelse berodde på molekylär verkan. Om den tredje uppsatsen från detta år som gällde hans speciella relativitetsteori som postulerar att ljusets hastighet är konstant i vakuum, och att fysikens lagar är ekvivalenta i samtliga referensramar, specificerade Nobelkommittén explicit att denna inte hade bidragit till deras val av Einstein som pristagare, vilket i efterhand är mycket häpnadsväckande. Likaså med den allmänna relativitetsteorin som han publicerade år 1915 och är en utvidgning av den speciella relativitetsteorin till att även innefatta gravitation orsakad av materia/energi. Denna innehöll flera testbara förutsägelser, som alla under stor uppståndelse bekräftades inom några år, bl a med hjälp av en solförmörkelseexpedition som Arthur Eddington (1882-1944) organiserade. I efterhand har man dock konstaterat att osäkerheten i positionsbestämningen hos stjärnorna runt Solen vid förmörkelsen var allt för stor för att kunna påvisa de positionsförskjutningar som orsakas av relativitetsteorin. Det resultat från denna expedition som bekräftade den allmänna relativitetsteorins riktighet var alltså bara ett önskeresultat.

Einstein var i USA när Hitler kom till makten i Tyskland. Eftersom han var jude beslöt han att inte återvända till sitt hemland. Snart så fick han en professur vid Institute of Advanced Study i Princeton. Resten av sitt liv arbetade han med att förgäves söka efter en enhetlig fältteori, som skulle förena hans relativistiska gravitationslagar med elektromagnetismen (han skulle ha satsat på att förena kvantmekaniken istället som han var en stor motståndare till p g a dess inbyggda slumpmässighet). Han hade en regelbunden korrespondans med Erwin Schrödinger (1887-1961), som var mycket lik Einstein till personligheten och som till skillnad från de flesta andra fysikerna i Tyskland stödde Einstein även efter dennes avhopp. Efter år 1945 arbetade han också mot spridning av kärnvapen, trots att han själv år 1939 varnat president Roosevelt för risken att Tyskland skulle bli först med atombomben. Därmed spelade han en aktiv roll för att sätta igång Manhattanprojektet. Han blev även erbjuden att bli Israels president men han tackade nej. Den 18 april år 1955 dog han till följd av en brusten blodåder i Princeton, New Jersey, där han hade rum nr 155; rummet som det svenska matematikergeniet Arne Beurling (1905-1986) fick övertaga.

Personen Albert Einstein

Albert Einstein har ofta beskrivits som en person som avsagt sig allt privatliv och endast ägnat sitt liv helt och hållet åt vetenskapen. Detta är felaktigt och en konsekvens av att vissa personer i Einsteins närhet, främst sekreteraren Helen Dukas samt Otto Natan, har velat behålla hans gloria som perfekt vetenskapsman genom att inte låta information som tyder på något helt annat offentliggöras. Det är först år 1992, efter de båda ovan nämnda personerna hade avlidit, som nästan all information i form av korrespondens mellan Einstein och andra har blivit tillgänglig för allmänheten. Under handläggande av främst Robert Schulmann, John Stachel och Gerald Holton så har många av dessa brev rörande Einstein, en stor del av dessa är kärleksbrev, äntligen börjat ges ut av Princeton University Press tillsammans med den stora mängd vetenskapliga artiklar som Einstein publicerade under sin livsstid.

En bearbetning av de första volymerna av detta enorma arbete i kombination med läsande av andra biografier om Einstein och annan forskning har bland annat lett till boken "The private Lives of Albert Einstein" av Roger Highfield och Paul Carter, Faber & Faber, 1993, som är mycket välskriven och rekommenderas till de som vill få en ordentlig titt under skalet på Albert Einstein. Jag sammanfattar några av de mest intressanta fakta som har kommit fram.

Albert Einstein var som ung pojke med mycket växlande humör. Han fick ibland våldsamma utbrott och slog vid ett tillfälle sin lärare.

Alberts första kärlek hette Marie. Han övergav henne eftersom det blev för känslosamt för honom och han inte kunde koncentrera sig tillräckligt mycket på vetenskapen. Marie lyckades aldrig riktigt komma över honom utan dog olycklig.

När Einstein studerade vid ETH i Zürich träffade Mileva Maric var halt och slavisk till ursprunget. Einsteins moder Pauline Einstein (1858-1920), som var mycket sträng, ogillade Mileva p g a hennes ursprung samt hennes haltande och försköt mer eller mindre sin son när han tillkännagav att han skulle gifta sig med Mileva. Fadern Hermann Einstein (1847-1902) gav dock sitt godtycke till äktenskapet på sin dödsbädd. Einstein kallade kärlekssamt Mileva för "Doxerl" (Dollie) i sina brev och sig själv för "Johonesl" (Johnnie).

De fick en flicka kallad Liesl (1902-?) utanför äktenskapet, troligen utan Einsteins föräldrars vetskap, som de troligen adopterade bort. Vetskapen om denna dotter blev inte känd utanför en krets av cirka fem personer förrän breven från Albert till Mileva offentliggjordes av styvdottern till Hans Albert, Evelyn, i slutet av 1980-talet.

Albert Einstein och Mileva Maric fick två barn tillsammans inom äktenskapet. Den äldre sonen Hans Albert (1904-1973) var kallad stenansiktet i skolan för sin förmåga att likt sin far inte visa känslor; han skulle dock bli en av de främsta vetenskapsmännen/ingenjörerna i världen inom hydraliken genom väldigt hårt arbete, något som fadern hade förordat som den bästa medicinen för att komma över personliga problem. Den yngre sonen Edouard (1910-1965) skulle dock visa sig "överintelligent" samt överkänslig och kunde inte hantera de svåra psykologiska förhållanden som sönerna växte upp med efter det att fadern Albert hade lämnat modern Mileva som därigenom hade fått ett mycket försvagat psyke. Edouard knäcktes av en olycklig kärlek till en äldre kvinna och skulle leva större delen av sitt liv på institutioner för psykologiskt sjuka och behandlas både med elchocker och insulin. Albert skrev minst en gång i brev att det vore bäst om Edouard låg under jord.

Einstein övergav gradvis Mileva i slutet av 1910-talet och började i stället på en affär med Elsa Einstein som var kusin på moderns håll och sysslingen på faderns håll. Elsa skulle dock snabbt inta modersrollen för Albert och klara av hans relationer med allmänheten när han blev världsberömd i slutet av 1910-talet. Elsa hade två döttrar från ett tidigare äktenskap, Ilse och Margot, som snart tillkännagavs som Einsteins barn av pressen, något som gjorde Mileva förgrymmad. Mileva och barnen skulle dock bli ekonomiskt understödda av Albert under nästan hela deras återstående liv och Mileva fick bl a nobelprispengarna som investerades i tre hus i hennes favoritstad Zürich. Dessa hus fick dock gradvis säljas av till följd av de stora kostnader som Edouards behandling kostade.

Einstein ansåg att kvinnor inte var skapade för abstrakta tänkande och att Marie Curie var undantaget som bekräftade regeln genom enorma uppoffringar.

Albert flörtade gärna med andra kvinnor och kunde inte förstå hur en man kan hålla sig till en enda kvinna under en hel levnad. Han ansåg att människan var polygam av naturen och beundrade kamraten Michele Besso för hur denne lyckades leva i harmoni med samma kvinna under hela sin levnad. Det påstås att han hade fått ett barn utanför äktenskapet med en aktris i Berlin på 1920-talet och möjligen även med en annan aktris i New York på 1940-talet. Elsa Einstein fick snart vänja sig vid att åka bort vissa dagar för att Albert skulle kunna umgås enskilt med vackra damer som Albert bjöd in och hade affärer med.

Mileva Maric

Det har även i och med Otto Natan's död och Princeton University Press publicerande av hans korrespondens börjat diskuteras vilken roll studiekamraten och hustrun Mileva Maric hade i utvecklandet av speciellt de tre artiklar som publicerades år 1905, nämligen den speciella relativitetsteorin, Brownsk rörelse och den fotoelektriska effekten. Samtliga värdiga ett Nobelpris var och en. Troligtvis var hon lika engagerad i fysiken som Albert, hans främsta bollplank och bidrog aktivt till teorierna.

Källor:
[1]: Pais, Abraham: "Subtle is the Lord...", Oxford University Press, 1982, ISBN 0-19-853907-X.
[2]: Highfield, Roger & Carter, Paul: "The private Lives of Albert Einstein", Faber & Faber, 1993, ISBN 0-571-17170-2.

Tillbaka till Kosmologikas hemsida