Subrahmanyan Chandrasekhar

Födelseland: Indien
Födelseår: 1910
Död år: 1995

Subrahmanyan Chandrasekhar under chicagotiden

Chandra får Nobelpriset (81 kiB)

Subrahmanyan Chandrasekhar, vanligtvis kallad Chandra, var en stor tillgång för det vetenskapliga samhället och något av en idealperson i detta avseende. Han jobbade mycket hårt, ofta under ringa uppskattning, och ägnade i stort sett hela sitt liv åt vetenskapen som avslutades som Morton D. Hull professor vid University of Chicago. Han utvecklade det ovanliga kännetecknet att forska inom ett ämne mycket intensivt, publicera en "oändlig" mängd artiklar inom ämnet, och när han ansåg att han hade samlat på sig tillräckligt mycket kunskap för att bilda sig en egen syn av ämnet så skrev han en "oändligt" tjock bok om det, övergav ämnet och började forska inom ett annat ämne.

Chandra föddes i Lahore i Indien (nuvarande Pakistan) den 19 oktober år 1910 i en för att vara i Indien ovanligt akakemiskt inriktad familj (bl a så fick farbrodern Chandrasekhara Venkata Raman nobelpriset i fysik när Chandra var 20 år gammal och hans mamma översatte Henrik Ibsens "Dockhuset" till Tamil). Redan vid tidig ålder började han intressera sig för matematik och han hittade böcker om detta ämne i fadern C. Subrahmanyan Ayyar's bibliotek som han med stor iver läste vilket ledde till att han låg långt före sina skolkamrater kunskapsmässigt sett genom hela studietiden. Tidigt ansågs han vara ett geni, karriären stakades ut och han blev nationellt berömd. Fadern ville att Chandra skulle åka till England och bli ICS (Indian Civilian Service) officer, eftersom han inte såg någon framtid inom matematiken eller fysiken, och sedan återvända till en bra administrativ tjänst i Indien. Modern gav dock Chadra sitt stöd och tyckte att han skulle göra som han ville. Fadern ville dock att Chandra skulle välja studier inom fysik och inte matematik som hans hjärta bultade för och detta kunde han acceptera. Han påbörjade sin B. A. examen vid Presidency College i Madras vid den ovanligt låga åldern av femton år. Under sommaren år 1927 läste han Arnold Sommerfelds "Atomic Structure and Spectral Lines" vilken han lyckades ta sig igenom trots den svåra teorin. När Sommerfeld kom till Indien och bl a Madras på föreläsningsturné under hösten år 1928 lyckades Chandra träffa honom personligen på hotellet. Sommerfeld berättade hur fysiken hade förändrats sedan boken skrevs och Chandra började studera den nya fysiken. Snart hade han skrivit artikeln "The Compton Scattering and the New Statics" och genom att kontakta Ralph Howard Fowler lyckades han att få denna publicerad i "Proceedings of the Royal Society". Detta var ett avgörande steg mot en framtida vetenskaplig karriär. När han väl hade läst Arthur Eddingtons (1882-1944) bok "The internal Constitution of Stars" hade han bestämt sig för att bli astrofysiker och han ville studera under Fowler i Cambridge. Den 31 juli år 1928 avseglade den då blott nittonåriga Chandra ifrån Bombay ombord på båten "Lloyd Triestino". Under den månadslånga färden till Trieste i Italien skulle han genom att kombinera resultaten i Eddingtons redan då klassiska bok, ofta benämnd kort och gott ICS, med speciell relativitetsteori komma fram till den revolutionerande slutsatsen att en vit dvärstjärna har en maximal massa, numera kallad för Chandrasekhargränsen.

Chandra lyckades snabbt att göra sitt namn känt även i de engelska vetenskapliga kretsarna och han umgicks med många av de kändaste vetenskapsmännen; i alla fall professionellt, någon tid för sociala kontakter ansåg han sig inte ha. Han trivdes inte allt för bra i Cambridge och hade vissa tankar om att studera ren fysik och detta i Köpenhamn under Bohr. Detta misslyckades dock och han återvände till det engelska lärosätet samt astrofysiken. Den 20 juli år 1933 hade han sina förhör för sin doktorsgrad. Han sökte ett fellowship i Trinity College, något mycket prestigefullt, och fick mot alla odds denna utnämnelse vilket innebar förbättrade levnadsvillkor och ytterligare tre år med betalda studier.
Efter att ha blivit inbjuden till Sovjetunionen år 1934, där ha träffade Viktor Ambartsumian som uppmanade honom till att utforska problemet med den maximala massa som de vita dvärgarna verkade ha och som han hade upptäckt på båten, så gjorde han noggrannare och tidskrävande beräkningar där han lyckades kombinera tillståndsekvationen (beroendet mellan kompressionsresistans och densitet) i Stoner-Anderson ekvationerna med stjärnans lag om balans mellan gravitation och tryck, och därmed få ut en differentialekvation. Denna var han tvungen att lösa numeriskt; han fick låna en nymodig mekanisk kalkylator, och lösningen blev en fin kurva som växte fram då han interpolerade punkterna som visade det resulterande trycket för olika massor hos stjärnorna. Detta resultat skulle dock bli det mest betydelsefulla - både i positiv och negativ mening - under Chandras liv. Eddington, som var världens klart mest ansedda astrofysiker under denna epok, motsatte sig resultatet eftersom det stod stick i stäv med hans filosofi om hur Universum är uppbyggt och där fanns det inget utrymme för några okända singulariteter. Det gick så långt att Eddington implicit förnekade hela kvantmekanikens grundvalar utan att någon vågade säga emot honom officiellt. Den resulterande artikeln som Chandra ville publicera gick därmed inte att publicera i England och inte heller i Europa utan han var istället tvungen att skicka artikeln till USA där den publicerades i "Astrophysical Journal" efter vissa komplementerande beräkningar.

Chandra började nu att få anbud ifrån universitet i USA och år 1935 knöts han till universitetet i Chicago där han skulle bli kvar under resten av sitt liv; först vid Yerkes observatoriet och sedan vid Fermiinstitutet. Att byta forskningsområde var ett sätt att komma ur det underläge som Eddington hade försatt honom i och framtiden skulle ändå visa att Chandrasekhar hade rätt. Året därpå for han till Indien för att gifta sig med Lalitha som "hade väntat på honom i sex år". Efter ganska lång tid, många avslagna erbjudanden ifrån andra universitet och mycket hårt arbete blev han Morton D. Hull professor.
Han blev redaktör för "Astrophysical Journal" år 1952 (han innehöll denna position fram till år 1971) och drev genom hårt men rättvist arbete helt på egen hand denna journal till att bli den bästa i världen. För att kunna vara så objektiv som möjligt så undvek han till och med tillfällen till förbättrade kontakter med forskarsamhället. År 1953 fick han Bruce medaljen vid den yngsta åldern dittills.
Chandra skrev böckerna "Principles of Stellar Dynamics" (1942), "Hydrodynamic and Hydromagnetic Stability" (1961), "Study of Stellar Structure", "Radiative Transfer" och "On Ellipsoidal Figures". År 1952 fick han slutligen "Gold Medal of the Royal Society", ett beslut som troligen sköts upp minst i tjugo år p g a Eddingtons inflytande. År 1962 började han sin era med forskning inom relativitetsteori och relativistisk astrofysik.
År 1973 gav han sig in i svartahålsforskningen på allvar, just då den yngre generationen forskare förklarade att den gyllene tidsåldern inom detta område var över. Perfektionist som han var så ville han fullända pertuberationsteorin som Saul Teukolsky (1947- ) hade börjat utforska. År 1983 publicerades det slutgiltiga resultatet av denna forskning, "The Mathematical Theory of Black Holes", en förstklassig bok som under lång tid framåt kommer att vara referensverket vid pertuberationsberäkningar. Samma år fick han det största erkännandet då han fick ena halvan av 1983 års Nobelpris i fysik (William Fowler fick den andra delen) för "hans teoretiska studier av de fysikaliska processer, som är av betydelse för stjärnornas struktur och utveckling".
Under de sista åren av sitt liv studerade Chandra Isaac Newtons mästerverk "Principia Matematica" till en utsträckning som få andra har gjort och som han ansåg vara den främsta boken som någonsin skrivits, alla kategorier. Han konstruerade egna versioner av bevisen innan han tittade på Newtons och han kände en djup beundran över skickligheten med vilken Newton hade gjort dessa. Resultatet blev "Principia for the common Reader". Under sina år i USA hade han mer än 50 stycken doktorander. Subrahmanyan Chandrasekhar dog i Chicago den 21 augusti år 1995 efter att ha haft problem med hjärtat under drygt 20 års tid.

Källor:
[1]: En stor del av informationen är hämtad ur biografin "Chandra" av Kameshwar C. Wali. University of Chicago Press, 1984, ISBN 0-226-87055-3.

Tillbaka till Kosmologikas hemsida